AKTUELLT ARKIV C.V. PRESENTATION m.e.soundsandrecordings INDEX
michael ellburg
MICHAEL ELLBURG
artist@michaelellburg.se mobil:0733837202
       
"ett golv fyra väggar & ett tak"
KTH-Arkitektur 1999-2000
       

Färgen som rumslig konstruktion-en öppning mot den konkreta illusionen

Huvudfelet med måleriet är att det är ett rektangulärt plan placerat platt mot väggen. "Donald Judd"

Abstraktionen inom den västerländska konsten utgår från en negation: det abstrakta är inte figurativt, inte narrativt och inte illusoriskt etc. Den abstrakta målningen förnekade figurationen och illusionen till den grad att den istället kom att uppfattas som ett objekt. Djupet hos den föreställande ytan reducerades till en tvådimensionell materiell yta utan innehåll, och istället för att konstruera ett virtuellt rum fick denna nya platta yta en betydelse som element i ett verkligt rum. Färgen förlorade betydelse och blev endast till ett av många material i vår verklighet. När Donald Judd 1965 talar om det "specifika objektet" beskriver han ett objekt som varken är måleri eller skulptur, utan något mitt emellan. Tredimensionaliteten är inte illusorisk utan verklig och så har måleriets begränsningar upphört och "verket kan bli så kraftfullt som det är tänkt att vara". I dag har trettiofem år passerat sedan minimalismen växte fram och nu möter vi den snarare som konserverade formella klicheér utan den ursprungliga sprängkraften. Finns det trots allt fortfarande något att hämta i dessa tankar? Ja, men inte via formen utan kanske snarare genom att närma sig problemet från ett helt annat håll.

Filosofen Gilles Deleuze talar om en helt annan affirmativ abstraktion. För honom är aldrig duken tom och ytan skall inte ses som blank, utan intensiv och fylld av oanade möjligheter och främmande sammanställningar. Abstraktionen är inte en eliminering av t ex figur och historier, utan tvärtom en upptäckt av nya rum och nya figuraliteter. Den intensiva ytan blir en öppning mot nya möjliga världar och abstraktionen blir det som öppnar den. I stället för att lämna den illusoriska ytan för det tredimensionella rummet så handlar det här snarare om att koppla samman skilda element och betydelser för att konstruera en ny verklighet.

Torbjörn Johanssons och Michael Ellburgs arbete ett golv fyra väggar & ett tak placerar sig någonstans mellan dessa två modeller. Här har den tvådimensionella bildytan öppnat sig till en rumslighet, men inte ett entydigt specifikt objekt utan snarare som ett slags intrång eller befläckande av den vita kuben. Färgen har brutit sig loss både konkret och innehållsmässigt från sin ram genom att inta själva rummet och utvidga sin funktion som endast meningsbärande till att bli konstruktiv. Rummets olika element som tak, vägg, golv och ljus binds samman av färgen som ett material och skapar en sorts rumslig målning. Rummets interna relationer förändras genom färgens inneboende kraft samtidigt som färgen själv påverkar rummet. Färgen får i detta verk en märklig närvaro som en ständig föränderlig kropp och skiftar karaktär likt en kameleont. På samma gång som färgmaterialet gör anspråk på att vara arkitektoniskt, genom att t ex bilda ett extra plan mellan två väggskivor, så byter den skepnad och blir till en droppande vätska. Modellerna av verket gör att man vill kliva in i bildrummet, det som endast är illusoriskt i måleriet, och erfara färgen. Man vill lägga handen mot den gula rinnande färgväggen och sätta ned sin fot på det rödrosa blobbgolvet och sticka in sin arm för att följa det lilla spåret av färg bakom väggspringan.

Helena Mattsson

       

Pink Panter

The Pink Panther imitates nothing, it reproduces nothing, it paints the world its color, pink on pink; this is its becoming-world, carried out in such a way that it becomes imperceptible itself. Gilles Deleuze och Felix Guattari

En av de välkända Rosa Pantern filmerna inleds med en animation av en Rosa Panter som målar hela filmduken sin egen färg, övergår från att vara en Rosa Pantern till att bli ett med filmduken, den yttre världen. Detta skildrar en tillblivelseprocess där Rosa Pantern avkodas, upphör att vara en Rosa Panter, samtidigt med en återkodning, då Rosa Pantern blir ett med en helt igenom rosa värld.

Denna lilla ingress gör sig påmind när jag tittar på konstnärerna Torbjörn Johanssons och Michael Ellburgs gula färgrum, i serien ett golv fyra väggar & ett tak, där två helt olika dimensioner är i stånd att byta plats. Tydligt är att färgen håller på att ta över rummet. Rummet upplöses liksom Rosa Pantern för att bli ett med färgen. Men lika tydlig är processen åt andra hållet. Rörelsen mellan dem tycks länkade. Om det nu är så att färg kan bli rum vilken dimension tar rummet härnäst i en händelsekedja? Eller vilken dimension tar färgen som en gång varit rum? Både som bild och som installation verkar Ódet gula färgrummetÓ som ett ögonblick ur en längre sekvens. En tidsaxel gör sig gällande.

På samma gång som denna okontrollerade process talar om en potential som pekar åt något vi ännu inte vet skall ske, ter sig dessa färgstunder stelnade, det vill säga under kontroll. I Rosa Pantern filmen är denna både behagliga och obehagliga process animerad och vidare utvecklad av Peter Sellers uppsåt där komiken fått ersätta kontrollen.

Ulrika Karlsson

Arkitekt och doktorand, KTH-Arkitektur

       

Att skrapa färg

Det vita rena rummet framträder i ett förklarat ljus. Strax under 100 kvadratmeter yta, 450 kubikmeter luft. Rumsligheten är objektet. Färgen har ohjälpligt fastnat på golv, tak och väggar, förenad med den räta, släta renheten. I flera rum tränger färgen fram genom en springa. Man kan ana en förestående katastrof, färgmassan kommer långsamt utplåna det vita luftrummet. Normen; det ideala, generella rummet, är ett effektivt medel för att frammana det amorfa, diffusa, okändas närvaro. Ett känsla av lätt obehag ger en impuls att skrapa bort färgfläckarna, att återställa ordningen.

Konstteoretikern Mark Cousins har skrivit om "det fula" (Index no3-4, 96) och knyter denna impuls till vår vardagliga äckelkänsla inför en smutsig kylskåpsdörr. En oskyldig tefläck på fel plats blir frånstötande. Det är en reflex som kan utvecklas till neuros. Med Freud argumenterar Cousins för att fläckarna är en högst påtaglig del av verkligheten. Smutsen står i vägen för vårt begär, därav vår instinktiva vilja att eliminera den.

Man kan tolka dessa rum som ett uttryck för detta spänningsförhållande mellan det ideala och det verkliga, mellan drömmens möjligheter och verklighetens konkretion. Samtidigt har även fläckarna här en ideal karaktär. Klart lysande, plastiga, amorfa, men inte smetiga, spretiga, kletiga. Lugnt och tjockt bidar de sin tid, i väntan på tillväxt.

Katja Grillner

Arkitekt, Doktorand på Arkitekturinstitutionen KTH